Gatufoto

Den som vill följa med på gatufotografins område måste - som jag alltid betonar - tänka internationellt. Det är på de internationella sajterna, muséerna etc som de avgörande händelserna utspelar sig.

 

Just nu pågår t ex i USA en av de viktigaste utställningarna om klassisk gatufotografi på mången god dag. Den berör de allra främsta utövarna under perioden 1940-59. Också de avgörande diskussionerna berörs. Och vilka fantastiska bilder!

 

Missa inte detta! >>

 

 

Under senare tid har bl a British Journal of Photography drivit en kampamj för att stärka gatufotografins rättigheter. Både i USA och på de brittiska öarna har gatufotografer fått det allt svårare att verka. Särskilt om man utnyttjar annan utrustning än små kompaktkameror, så kan man råka riktigt illa ut och misstänkas för terrorism.

 

Två inslag i BJP:s kampanj hittar du här:

www.not-a-crime - en sajt ägnad helt åt kampanjen. Där kan du som stöder aktionen visa detta genom att ladda upp ett självporträtt av dig som fotograf! Gör det!

 

http://www.bjp-online.com/public/showPage.html?page=872232 - En artikel med ett upprop från 365 potografer. Många kända fotografer ger här sitt stöd.

 

Låt oss själva stöda våra internationella kolleger! Snart kan vi själva vara i samma svåra situation!

 

Mitt självporträtt - Foto: Cai Svensson

Snöstorm och svinkyla! De julkommersfyllda gatorna lockar inte det minsta. Jag vet att jag borde fylla på min kvot av vinterbilder, men jag kan inte förmå mig själv att gå ut i vintervädret. Utrustningen kan ju dessutom ta skada...

 

Utövare av andra utomhusintressen, t ex sportfiskare, lider av samma bekymmer. Sportfiskare har en speciell lösning på problemet som kallas "brasfiske". Framför brasan tillbringar man de mörka vintermånaderna med att läsa om fiske, vårda utrustningen, tillverka redskap mm. Kan man inte göra något liknande som gatufotograf?

 

Visst kan man det! Personligen har jag "brasfotat" i många år. Jag tar fram mina gamla böcker och tidskrifter och försöker hitta ny inspiration. Kamerorna, objektiven, blixtarna, väskorna mm är putsade intill slitagegränsen och nya små underlättande uppfinningar ser dagens ljus (eller mörker, snarare). Och framför allt går jag igenom mina bildarkiv.

 

Med lite perspektiv på sina bilder, upptäcker man ofta utmärkta saker bland dem som man tidigare saklöst kasserat. Modet svänger ju dessutom också på gatufotografins område. En mer långsiktig trend har varit en utveckling bort från perfektionism mot en en mer spontan, "slarvig", stil. Så fram med de mer okonventionella bildlösningarna som göms i arkivet!

 

Varför inte ta dig tid att plocka fram dina bästa bilder och tillverka en bok? På nätet finns numera en mängd utmärkta tjänster i den vägen.

 

Så nog kan också en gatufotograf vara produktiv framför brasan!

 

 

Just nu håller jag på att läsa en intressant gatufotobok, Clive Scott, ”Street Photography - From Atget to Cartier-Bresson”. Den tillhör en tradition som jag annars har lite svårt för: den kontinentala. Med andra ord är den åtskilligt spekulativ och mycket inriktad på att producera en originell vinkling och ett personligt språk, snarare än att leverera hårda data. Det hindrar inte att vissa av Scotts iakttagelser är intressanta och - användbara.

 

En genomgående tes som Scott driver är att det finns en avgörande skillnad mellan gatufotografi och dokumentärfotografi. Det kan förstås kännas som en något apart hållning, men Scott själv är medveten om att han gör en hårddragning för att underlätta sin analys av vad som utmärker gatufotografin. Han gör alltså en artskillnad där det egentligen finns på sin höjd en gradskillnad. De flesta av oss som sysslar med gatufoto tar väl för givet att vår syssla i ett eller annat avseende är självklart dokumentär. Men det gör alltså inte Scott.

 

Vad skulle då skillnaden vara mellan dessa genrer? Båda litar i hög grad till den svartvita bilden, men dokumentärfotografen vill komma åt ”människans villkor” medan gatufotografen är ute efter ”äventyret” som ligger dolt i gatulivet. Dokumentärfotografen ”återstabiliserar” det ”varande”, medan gatufotografen koncentrerar sig på det ”händelserika”, bl a genom ovanliga utsnitt, uppmärksammande av det ovanliga, etc. Dokumentaristen tar sin tillflykt till föreställningar om ödet, medan gatufotografen hyllar förändring genom slumpen.

 

Andra motpoler som Scott nämner är konfrontation och moralisk påtryckning contra oberördhet/objektivitet, en strävan efter att vända det relativa till något absolut contra det omvända, synen på livet styrt av ett begränsat antal villkor contra uppfattningen att livet är varierat och snabbt föränderligt, fotografen som det allmännas tjänare contra fotografen som en oberoende flanör.

 

Romantiskt eller dokumentärt? Foto: Cai Svensson

 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Scott uppfattar gatufotografin som en nyskapande och rent av poetisk vision, som ser till individen snarare än till typen, till romantiken snarare än till verkligheten. Man tycka vad man vill om denna tudelning av genrerna, men jag tror att Scott har träffat något väsentligt inom gatufotografin.

 

Nu gäller det bara att omsätta det i praktiken, i ”romantiska” bilder!

 

 

Något som brukar lyftas fram som ett av de mest typiska inslagen i den klassiska gatufotografien är intresset för slumpmässiga kombinationer i gatumiljön. Men kan sådana rena tillfälligheter verkligen vara meningsfulla att fånga på bild? Har de något ”budskap”?

 

 

Sådana frågor kan vi gatufotografer vänta oss från konstnärligt skapande ”skönandar”, dokumentärfotografer och, inte minst, poltiskt engagerade fotografer.

Mitt svar till dessa kategorier av kolleger blir att slumpmässiga kombinationer är intressanta och meningsfulla av följande skäl:

 

1. Den bisarra och förvirrande mångfalden och blandningen av olika element är verkligen typisk för gatumiljön och präglar både den och oss själva mer än vi kan tro. Det finns alltså ett ”dokumentärt” intresse i att fånga sådana inslag.

2. Oväntade och icke avsedda kombinationer kan givetvis ges helt egna, nya, innebörder av betraktaren. Sådana exempel är både konsthistorien och vår egen vardag full av.

3. Det finns t o m en speciell estetisk inriktning som bygger på ”slumpens estetik”. En känd företrädare för den var amerikanen Pollock. Hit hör väl även ”object trouve”, eller ”ready mades”.

Så visst kan slumpmässiga kombinationer på gatan respekteras som värdiga motiv för en seriös fotograf. Ut och sök!

Så här års och i regntider är det inte lätt att hitta något folkliv att armbåga sig fram igenom och leka William Klein. Men man kan ju då istället ta upp en tråd från Mark Cohen: extrema närbilder av föremål i gatumiljön.

Tacksamma platser för sådana experiment är, förutom de självklara skyltfönstren, marknadsplatser och marknadsstånd, loppisar, utställningar mm. Dessutom har jag tidigare beskrivit hur en stadstur tidigt en söndagsmorgon kan ge möjligheter och inspiration till bilder av detaljer. Och då får man ju skapa ostört.

 

Det kanske inte alltid är möjligt att antyda den specifika stadsmiljön i alla sådana bilder, men den får väl ligga underförstådd. Dock kan vissa bilder bli mer generella och fungera även i andra sammanhang.

Hur som helst så kan bilderna bli starka och stämningsfulla, nära nog lite patetiska (om man inte hejdar sig!).

När semestern nu kommit igång och den obligatoriska förkylningen klarats av så väntar äntligen ”hängmatteprojekten”! Detta begrepp står väl närmast för ett systematiskt arbete av det mer avkopplande och lättsamma slaget, som man gått och längtat efter under tunga arbetsdagar.

Tidigare har jag ju proklamerat vilka mina pågående projekt är, och det är de som nu får bilda mina semesternöjen.

1. Projekt William Klein

Här kommer jag att tvinga mig in i folksamlingar med vidvinkeloptiken på SLR:n. Det handlar om att komma åt närvarokänslan och helst starka emotioner. Att gå så nära som möjligt är målet (ner till 30-50 cm).

 

 

2. Projekt ”Skriv med ljus”

Fotografera betyder ju ordagrant ”skriva med ljus”. Bildkontsnärer inom olika genrer har alltid betonat fördelningen av hög- och lågdagrar som ett grundelement i nästan varje bild. Åtskilliga av historiens främsta gatubilder har just ljusets fördelning, reflexer, speglingar mm som bärande inslag.

 

3. Projekt ”Grim Street” 

Mark Cohen och hans ”Grim Street” har ännu inte hunnits ikapp av den nuvarande gatufotografin. Här finns mycket att inpsireras av och jobba vidare på, t ex våldsamma beskärningar. Den speciella stämningen i bilderna lockar väl annars mest.

Om någon timme sätter jag igång! Vi ses väl?

 

Så här i sommartider har man lite extra tid att surfa runt på nätet. Då upptäcker man hur stor gatufotografin är internationellt. Jag upphör aldrig att förvåna mig över åtskilliga svenska fotografers och journalisters ankdammssimmande! Det är verkligen dags att börja inse vad begreppet ”street photography” står för!

Följande länkar handlar om lämplig utrustning, konkreta tips och etik och juridik på gatan. Nyttigt!

Vilken digikompakt är bäst på gatan?

20 snabbtips

Hur utför man gatufotografi?

Hur utför man gatufotografi II?

Bra sajt (Public Life)

Juridiskt (A New Crime?)

 

Mer juridiskt

Håll till godo! Vi ses på gatan!

 

En världsledande fotoinstitution är International Center of Photography. På sin innehållsrika sajt låter man bl a professionella fotografer dela med sig av sina främsta tips. Och det är osedvanligt tänkvärda och nyttiga tips. Inte minst vi gatufotografer har mycket att lära oss av dem.

 

De sex första råden lyder som följer i min förkortade utläggning:

 

1. Välj redskap efter det specifika projekt du för tillfället jobbar med. Det handlar alltså inte om analogt vs. digitalt, svartvitt vs. färg eller stora kopior vs. små. Istället är val av redskap en fråga om språk och stil hos det som du försöker gestalta/förmedla. 

 

2. Förvänta dig det oväntade. Undvik fallgropen att bara hitta det du letar efter. Var ”vidsynt” och flexibel.

 

3. Skriv ett nytt kapitel. Nöj dig inte med att kopiera och bli lika bra som andra. Försök att gå vidare där de slutade. Våga utforska och experimentera!

 

4. Fotografera sådant som berör dig. Om du hittar ett ämne som intresserar dig på djupet, så kommer du att se dig själv betrakta, vänta, samspela, lära och begrunda - och det oavsett om du äger någon kamera eller inte. 

 

5. Ge inte upp! ”Fiska ut vattnet ordentligt”, som sportfiskarna säger. Jobba hårt och länge på varje fotouppdrag eller -tillfälle. Avbryt inte när du tror dig ha en bra bild. Identifiera det ”magiska” i situationen för att maximera dessa sällsynta ”avgörande ögonblick”.

 

6. Det handlar inte om att ta ”bra” bilder. Det avgörande är relationen mellan fotografen, mediet och omvärlden. Är relationen till omvärlden, via mediet, sund och fruktbar, så blir din konstnärliga aktivitet en ständigt pågående kunskapsprocess. Du kommer aldrig att slå dig till ro med att ha åstadkommet ”bra” bilder. Du vill ständigt framåt.

 

Så gå in och studera och begrunda dessa råd. De kan bidra till att utveckla ditt gatufotande på sikt.

 

 

I senaste numret av tidskriften Foto (6/09) finns en stort anlagd och mycket läsvärd artikel om Hans Hammarskiöld. Den är skriven av en av mina favoritfotografer: Ralph Nykvist. Som jag ofta påpekat är just Nykvist en av få framstående fotografer som även kan hålla i en penna.

Nykvists porträtt av Hammarskiöld är biografiskt och retrospektivt. Där betonas att Hammarskiöld under sin långa karriär varit verksam inom flera genrer, vilker för övrigt vidimeras av bildvalet i artikeln. Allra intressantast - förtås, är jag frestad att inflika - är de gatufotografier som Nykvist lyfter fram. Sensationellt nog publiceras här en aldrig tidigare publicerad bild, ”London”, ett gatufoto från Hammarskiölds uppdrag för Vogue i den Engelska huvudstaden 1954. Jag vill karaktärisera bilden som en av Hammarskiölds intressantaste! (Se den på sidan 33!).

Man undrar vad mer som döljer sig i det hammarskiöldska arkivet? Borde inte Ralph Nykvist få i uppdrag att gå igenom arkivet åt Hammarskiöld och vaska fram guldkornen inom genren gatufoto? Kanske skulle en av Sveriges främsta gatufotografer födas då!

Av bilderna i Nykvists artikel är det nämligen just de fyra rena gatubilderna som imponerar mest. Perfekta porträtt och modebilder i all ära, det är de dokumentärt och reportageaktigt skapade gatuscenerna som ger det starkaste intrycket.

Ironiskt nog säger Hammarskiöld på ett ställe i samtalet med Nykvist: ”Anledningen till att jag använder småbild, är att jag vill ha en reportagekänsla i bilderna. De får inte bli för perfekta. Bilder tagna med storformat, 18x24 cm t ex, ser ofta skarpare ut än vad verkligheten är.” (s. 40)

 

Antagligen har han tagit intryck av kritik han säkert fått för att skapa alltför perfektionistiska bilder. Men även hans Leica-bilder från Londons gator känns alltför perfekta! Hammarskiöld är den typ av fotograf som erbetar mot mediet inte med. Därför känns även hans ”reportagebilder” arrangerade emellanåt. Hans strävan är alltid att söka övervinna det fotografiska mediets tillkortakommanden gentemot verkligheten (Ibland har uppenbarligen hans bilder därför blivit skarpare än verkligheten!). Oskärpa, färgfel och slarviga utsnitt måste bekämpas till varje pris.

 

Många av vår tids gatufotografer gör tvärtom. De utnyttjar fotomediets ”brister” som en tillgång. De jobbar med mediet. Därmed får bilderna den karaktäristiska dokumentära touchen med en hektisk storstadspuls och snabbt förbipasserande nästan subliminalt noterade händelser.

 

Jag hoppas innerligt att Hammarskiöld använder de sista åren av sin fotobana till att skapa mindre perfekta gatubilder, med sin Nikon F90, som han enligt egen utsago nyttjar numera. Nykvists artikel lovar mer!

I mastodontverket, gatufotografins bibel, ”Bystander - A History of Street Photography” samtalar avslutningsvis Colin Westerbeck och Joel Meyerowitz om den sistnämndes tid som gatufotograf i New York på 1960-talet. Särskilt inblickarna i hur mästaren Garry Winogrand jobbade och påverkade de andra i kretsen är högintressanta.

Vad Joel Meyerowitz och övriga lärde sig var hur avgörande det är att kunna fotografera på en tusendel av en sekund. Winogrand använde Tri-X som han pressade till 1200 ASA. Därigenom kunde han råda bot på det förhållandet att antingen han själv eller motivet rörde sig och orsakade oskarpa bilder.

Vilka fantastiska verk man kan åstadkomma med så korta slutartider framgår av åtskilliga av Garry Winogrands bilder. Tydligast ser man tekniken i en bild som ”World's Fair, New York 1964”. Ett helt osannolikt exempel på ett ”fruset ögonblick”! Se bilden här!>>

Kravet på en tusendels sekund påverkar självfallet valet av utrustning. För de klassiska gatufotograferna var det självklart med avancerade systemkameror, t ex Leica M. Så tillgången till både korta slutartider och slutarförval var säkrad. Men för oss andra, som inte kan eller vill utnyttja så stor och avncerad utrustning varje gång vi fuskar i gebitet, blir det knepigare. Dock finns det, och har alltid funnits, små kvalitetskompakter med samma mjligheter, nästan, som mer avancerade proffskameror. Och det gäller både analoga och digitala kameror.

Personligen utnyttjar jag regelmässigt utrustning som medger slutarförval och en tusendels sekund. Analoga och digitala SLR-kameror har sin stora fördel här. Men t ex Fuji E900 är en imponerande liten kompaktkamera med kort slutartid och alla manuella möjliheter. Bilder tagna ända upp till 800 ASA har hyfsat bra kvalitet. Den är inte lätt att ställa in, men när man väl vant sig, så saknar man inte längre sin Nikon eller Minolta CLE!

Det är stora vinster att göra, kreativt/bildmässigt, om man har tillgång till den avgörande tusendelen av en sekund.

 

 

En av de mest fantastiska fotoböcker jag äger är William Kleins ”Close up”. Den har jag läst och beundrat mycket. Vad Klein där redovisar är några av sina främsta bilder tagna på ”street-fighterns” vis. Utrustningen är Leica eller Nikon med vidvinklig optik på 24 eller 28mm. Metoden är att gå i närkontakt med människor och bränna av blixten mitt i ansiktet på dem.

 

Ofta handlar det om starkt känsloladdade situationer, t ex begravningar, sportevenemang, demonstrationer mm. Bilder som resulterat av detta tillvägagångssätt är oerhört starka och få förunnat att prestera. Helsidesformatet i folio gör givetvis sitt till. Läs den!

 

Nu tänker jag inte gå ut på gatan och bränna av blixten i nyllet på folk. Men i övrigt planerar jag att i mitt nästa projekt, ”Operation Klein”, följa Kleins recept på hur starka gatubilder skapas. Vidvinklig optik, svartvitt och närkontakt med folkisamlingar eller grupper av människor i känslostarka sammanhang.

 

Dock tänker jag göra ett seröst försök kommande gatusäsong, som just börjat på allvar.

 

 

För gatufotografer som tar sin uppgift på allvar är digitalfoto än så länge otänkbart. Som kulturgärning förutsätter gatufotografin självfallet att bilderna är arkivbeständiga, så att inte något ”hål i vårt kulturarv” uppstår. Det vore att skriva i sand. Och skriver i sand är just vad digitalfotografer gör för tillfället.

Torsten johansson är fotografikonservator på Stockholms stadsmuseum. I Foto nr 7/8 2003 uttalar han sig om olika bildmaterials hållbarhet, optimala lagringsbetingelser mm. Angående den digitala bildens sämre beständighet säger han: ”Jag tror vi kommer att uppleva ett stort hål i vårt kulturarv.”

Men även i det senaste numret av FOTO, nr 4/2009, konstateras att analogt fotograferande med negativ som resultat generellt sett är säkrare (arkivbeständigare) än olika former av digital arkivering. (Dock kan vissa typer av arkivbeständigt bläck ge åtminstone beständiga utskrifter.)

Läget är alltså allvarligt. Människor i gemen har underskattat problemet. Också experterna står handfallna i väntan på framtida lösningar. Hursomhelst är CD-skivan som lagringsmedium instabil. Många bilder kommer dessutom att ha alltför låg upplösning för att kunna användas till annat än skärmbilder. Framtidens människor kommer kanske inte över huvud taget att kunna läsa våra nuvarande bildmedier.

För gatufotografer som tar sin uppgift på allvar är digitalfoto än så länge otänkbart. Som kulturgärning förutsätter gatufotografin självfallet att bilderna är arkivbeständiga, så att inte något ”hål i vårt kulturarv” uppstår. Det vore att skriva i sand. Och skriver i sand är just vad digitalfotografer gör för tillfället.

En tendens i tiden, även bland gatufotografer, är att börja misstro den svartvita bilden och istället lita till färgbilden. Vad vi sedan länge fått lära oss är trots detta att en rätt processad och lagrad svartvit bild har den överlägset bästa hållbarheten. Här räknar vi inte i decennier utan i sekler. Det är inte många år sedan diabilder och färgnegativ dömdes ut som arkivmaterial. Läget har knappast förändrats sedan dess. Och den digitala revolutionen har inneburit ytterligare ett steg tillbaka i utvecklingen mot mer arkivbeständiga bilder.

Personligen ser jag ingen annan utväg än att fortsätta arbeta i svartvitt, att minutiöst följa Torsten Johanssons och andra experters anvisningar och råd. Jag förnekar inte att skanning av bilder har underlättat en del av mitt arbete. Men än så länge använder jag digitalkameran - I FÖRSTA HAND - till annat än riktigt seriös gatu- , dokumentär- och konstfotografering.

En fördel med digitalfotografin som berörs i det tidigare nämnda numret av Foto, nr 7/8 2003, är möjligheten att snabbt och bekvämt ”säkerhetskopiera” negativmaterialet. Hans Gedda intervjuas och berättar att han sparar de viktigaste negativen digitalt.

 

 

 

Rubrikens fråga har inte mist sin aktualitet i den fotografiska debatten sedan den digitala revolutionen segrat. På fototidskrifternas tekniksidor dyker denna debatt fortfarande upp, även om den rasade som hetast under 80- och 90-talet. 

Inte minst sedan utvecklingen mot alltmer kvalitativt högtstående och mångsidiga zoom-kompakter tagit fart på allvar, så är valet av en SLR-kamera för den seriöst arbetande fotografen inte längre lika självklart. En för många tidskriftsredaktörer avgörande faktor har traditionellt varit bildkvaliten och fr a då bildskärpan. Test efter test i världens stora fototidskrifter visar att för alla praktiska syften är bildkvaliten, och särskilt skärpan, oftast helt jämförbar mellan en kompaktkamera och en SLR-kamera. Ibland görs reservationen att SLR-kameran förmodligen skulle visat sig överlägsen om bilderna tagits på största bländare, med låg känslighet inställd, och förstorats upp till 50 x 60 cm eller ännu större format. 

Men inte ens för en professionellt arbetande gatufotograf känns en sådan reservation särskilt alarmerande! Nej, de avgörande faktorerna för valet av kameratyp får numera sökas på annat håll. Och inte heller då är valet självklart en SLR-kamera.

 

Att många serösa amatörer och professionella fotografer ändå föredrar att arbeta med en SLR-kamera har förmodligen främst att göra med denna kameratyps mångsidighet. De flesta fotograferingssituationer och -uppdrag klarar man med en sådan kameratyp. Men den har sina begränsningar, och just dessa begränsningar kan visa sig särskilt besvärande för gatufotografen. Låt oss därför dröja en smula vid respektive kameratyps för- och nackdelar. Låt oss dock inledningsvis bortse från gatufotografens speciella behov och tackla problemet mer generellt.

 

Nu lite nostalgi: Följande uppställning bygger på en artikel i världens största fototidskrift, den amerikanska Popular Photography (6/96). Artikeln kan betraktas som typisk för senare års diskussioner på området. Den är översiktlig men ändå tämligen fullständig. (Självfallet är somliga synpunkter överspelade - men inte fullständigt - på grund av den digitala revolutionen.)

SLR contra kompakt
Sökare: Ganska exakt på en SLR men inte på en kompakt. På en SLR är sökarbilden väl uppförstorad, fokuseringsbar, och ser ut som den sedan kommer att visa sig på filmen. Vilken typ av objektiv eller filter man än använder, så är vad man ser lika med vad man får.

Kompaktkameran däremot erbjuder mindre förstoring, alltid-i-fokus-bild, overkliga sökarbilder med parallaxfel. Bortser man från parallaxmarkeringarna, så riskerar man att skära av delar av motivet. Dessutom stämmer parallaxmarkeringarna bara för de kortaste fokuseringsavstånden. Idag saknas t o m genomsiktssökare helt på många kompakter (det lilla formatet anses uppenbarligen väsentligare).

Bränvidd: En SLR har praktiskt taget obegränsade möjligheter, medan dessa är mycket begränsade för en kompaktkamera. Till en SLR finns brännvidder för varje tänkbart syfte. Zoomobjektiven medger dessutom oftast en snabb och tyst ändring av brännvidden. 

Med en kompaktkamera är man begränsad till den fasta optikens brännvidd, sällan en brännvidd större än 28 mm. Zoomomfånget är begränsat, och zoomobjektiven är ofta långsamma och högljudda. Dock har denna begränsning något motverkats på dyrare kompakter under senare tid.

Ljusstyrka: Även här är möjligheterna större för SLR-kameran. Ljusstyrkor på 1.2, 1.4 eller 1.8 är närmast standard på normalobjektiven. Få eller ingen av dagens kompaktkameror kan erbjuda sådana ljusstyrkor, inte ens de allra dyraste prestigekamerorna. En ljusstyrka under 2.8 är mycket sällsynt på en kompaktkamera. 3.5 är vanligtvis maximum för en vanlig kompaktkamera. På en zoomkompakt kan ljusstyrkan bli så låg som 9 eller 11 på de längsta brännvidderna (särskilt på de analoga varianterna). Då är vi tillbaka till de gamla lådkamerornas prestanda!

En SLR kan också till skillnad från flertalet moderna kompaktkameror förses med filter, vilket betydligt ökar möjligheterna att arbeta kreativt.

Autofokus: Många SLR-kameror har mycket avancerade autofokussystem, medan flertalet kompakter är försedda med tämligen enkla, för att inte säga primitiva, system. På en SLR kan man numera få inte bara passiv autofokus utan även predicerande autofokus och system som kan fokuseras på olika områden i bilden och på horisontella eller vertikala linjer. 

Kompaktkamerornas ofta ganska vidvinkliga optik kombineras genomgående med ett aktivt autofokussystem, som är begränsat till att hantera kortare motivavstånd. Och de kompakter som har ett passivt system är i regel begränsade till vertikala linjer i bildens centrum. Predicerande autofokus saknas. 

Men även autofokussystemen har utvecklats betydligt på de digitala kompakterna och har numera imponerande prestanda.

Exponering: En modern SLR-kamera är ofta försedd med en hel mängd olika exponeringsprogram, inklusive möjligheter att arbeta helt manuellt. Slutartiderna har en bred spännvidd och kan sträcka sig från flera sekunder till 1/8000 sekund. Dessutom visas tid och bländare.

Av allt detta finns på en kompakt i regel endast möjligheten att välja olika program, men ofta saknas också denna möjlighet. Valet av slutartider är mycket begränsat. På en så avancerad och dyr kamera som Konica Hexar är t ex slutartiden som kortast 1/250 sekund. Sällan finns på en kompaktkamera tider kortare än 1/500 sekund. Flertalet når inte ens så långt. Och inte heller visas den programvalda bländaren och tiden.

Självutlösare finns på vissa kompakter, men sällan eller aldrig är de utrustade med möjligheten att ta trådutlösare eller distansutlösare.

Blixt: Numera har såväl SLR som kompaktkamerorna inbyggda blixtar. På SLR-kamerorna är den inbyggda blixten i allmänhet mångsidigare och ljusstarkare. Dessutom är SLR-kamerorna i regel utrustade med tillbehörssko för annan mer avancerad blixtutrustning.

Även om vissa kompaktkameror äger förvånansvärt mångsidiga blixtmöjligheter är flertalet kameror av denna typ endast försedda med inbyggd, direkt blixt. Tillbehörssko saknas.

Behändighet: Här är kompaktkameran överlägsen. Den går snabbt att få skjutklar och är enklare att hantera. Den ryms lätt i fickan och är diskretare. 

SLR-kameran däremot är klumpig, iögonenfallande och något besvärligare att få skjutklar. Knappar och reglage är dock rejälare och lättare att komma åt. På kompakten är de ofta mindre och mer sammangyttrade.

Till detta kan fogas att SLR-kameran i regel är betydligt dyrare. 

Angående behändighetsfaktorn vill jag hänvisa till en artikel av fotografen och journalisten Roger W. Hicks i den amerikanska fototidskriften Shutterbug (5/96). Artikeln har den programmatiska och lite överraskande titeln Compact Cameras. An Essential Tool For Every Pro. 

Varför skulle en kompaktkamera vara nödvändig för varje proffsfotograf?

Förutom det starkaste skälet, att kompaktkameran är överlägsen för snapshots, anger Hicks fem andra lämpliga användningsområden. 

1) Som anteckningsbok för företaget. Inte minst skattemyndigheten kräver intyg på olika aktiviteter och kostnader. Därför fotograferar Hicks t ex (med datumfunktionen påslagen) bilens färdmätare, bensinstationen där han tankar, kontor där han har möten, barer där han äter lunch osv. 

2) Som hjälp att minnas människor. Att placera namn och ansikte blir lätt om man skrivit namnet på personen ifråga på bildens baksida. Dåligt minne för namn och ansikten kan bli förödande för en fotograf som kommer i kontakt med så många människor. 

3) För att notera omständigheterna kring ett fotojobb. 

4) För att minnas en miljö eller en plats. 

5) För att fotografera nya fotoprodukter. Tillverkare kommer ofta till utställningar och mässor med produkter som kostat enorma summor att ta fram, men har inte brytt sig om att ta med sig bilder på produkterna. Som fotograf tar man utmärkta bilder med sin kompaktkamera. 

6) För snapshots. Många av vardagens glädjeämnen vill man ofta ha kvar ett minne från, en färgbild och en pappersbild. Det kan bli en användbar bild, en bild som kan säljas, men fr a skall det vara ett minne.

Författaren till den tidigare nämnda artikeln i Popular Photography, Herbert Keppler, betonar än starkare kompaktkamerans överlägsna egenskaper som snapshotverktyg. Visserligen resonerar han som så, att han väljer SLR-kameran så ofta han kan, men om omaket att bära med sig den blir större än den möjliga fördelen med att ha den med, så överväger han att välja en kompaktkamera istället. Men han säger sig också ha gjort följande upptäckt, och det är av intresse för en gatufotograf:

”Under de många år som jag använt en SLR seriöst, har jag upptäckt att jag sällan tar bilder på bussar, tåg, tunnelbanor, under promenader till och från arbetet. Två orsaker: Antingen har jag ont om tid eller så verkar inte dessa platser lämpliga att hala fram en SLR på.. Att göra en SLR skjutklar på en buss, ett tåg, i en tunnelbana och liknande platser stör ofta de scener jag önskar fotografera. Om jag drar ut en kompakt ur min portfölj och snabbt tar en bild, så tycks ingen bli besvärad. ”Sneaky candids” tycks vara ett område där små kompaktkameror är överlägsna.”

Keppler menar dock att resonemanget gäller främst slumpänssiga skott. Jobbar man överlagt och medvetet på ett projekt i tunnelbanan gör man förmodligen bäst i att utnyttja en SLR. Dock, tillägger han, kan en SLR få folk att känna det som om du är närvarande endast för att kränka deras privatliv. En kompaktkamera är lösningen på detta problem. Människor har lättare att överse med en kompaktkamera.

En reflektion man kan göra över resonemanget ovan är att flera av de begränsningar som räknas till kompaktkamerans nackdelar inte fanns på de allra tidigaste kompaktkamerorna på marknaden. Flera av de fördelar som framhålls hos dagens SLR-kameror var dessutom självklarheter på dessa tidiga kompakter, särskilt kvalitetskompakterna. Ändå kallades de, typiskt nog, i testrapporterna för ”idealiska familjekameror”. Detsamma kan sägas gälla för många digitala kompaktkameror, t ex Canons G-modeller. Nu framstår dessa ”familjekameror” närmast som fullfjädrade proffsredskap för seröst syftande fotografer! Inte minst för gatufotografen finns här ett antal mycket ändamålsenliga och tilltalande modeller.

Så det lite tråkiga svaret på rubrikens fråga blir - föga överraskande - DET BEROR PÅ! Men räkna alltså inte bort den lilla kvalitetskompakten...
  

En intressant aspekt på rubrikens fråga står Pär Rittsel för när han hävdar följande:
”Begränsningen till en färg /dvs svart/ blev en styrka. Den tvingade till koncentration och till en utveckling av det fotografiska bildspråket som säkert aldrig hade ägt rum om vi haft färg från början. ”(FOTO, 4/82)

Fördelar med s/v:
1. Den fotografiska bildens smoking: Status av ”finkultur”
2. Fascination av ursprunget och historien i s/v bilden och vissa förväntningar
3. Fullständigare kontroll av utställningsbilden (gäller knappast dagens digitalfoto)
4. Utelämnad information gör s/v intressantare. Betraktaren arbetar för att ”färglägga”
5. Gråskala och fina valörer
6. Renodling; s/v ”tvättar” motivet och framhäver bara de fina valörerna på gråskalan (ej brunsmutsigt) 
7. Inga färger som dominerar över linjer, ytor och former
8. Vissa motiv/områden passar bäst för s/v, t ex high key och low key porträtt, traditionell fotojournalistik, figurstudier, trästruktur och liknande ytor, veteranbilar

9. Dokumentär känsla i uttrycket (jfr 2 ovan)

 

Svartvitt eller färg på gatan?
Det finns gatufotografer som arbetar helt inom HCB:s tradition men som föredrar färg. Ett intressant exempel är belgaren Harry Gruyaert. Han utnyttjar färgen som bildskapande element, ja, nästan som ett eget motiv. Av hans bilder kan man utläsa att han först söker upp färgen och sedan inväntar lämpliga motiv. Svartvittfotografen kan arbeta friare. 

Ofta påminner Gruyaerts kompositioner om HCB:s strängt uppbyggda bilder med gestalter som rör sig i ett komplext gaturum av ytor, linjer och perspektiv. År efter år återvänder han till samma gator och byggnader i t ex Marocko, där han kan komponera sina färgbilder. Gruyaert undviker på ett intressant sätt vissa av de allvarligaste bristerna med färgfotografiet. (FOTO, 80)

Så svaret på frågan blir som så ofta: Det beror på. Syftet med gatufotograferandet avgör när man använder s/v eller inte. Personligen utnyttjar jag s/v ungefär till 40-50%. Orsaken är punkterna 1-9 ovan.